Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 6 : Düna

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Ernst Brunner i Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

I detta kapitel slås man av ett par geografiska egendomligheter, vilka ger intrycket att Brunner inte har tittat på kartan. På sidan 194 upprättar Karl XII en eskader i Peipus och som svar på detta uppkastar kommendanten i Kokenhausen några batterier. Problemet med det är att det är mer än 20 mil från Kokenhausen, som ligger vid Düna, och Peipus. På sidan 205 befinner sig kungen vid Kokenhausen men plötsligt talas det om en flotta vid Neumünde, som ligger 10 mil västerut alldeles vid Dünas mynning i havet. På sidan 201 finns en egendomlighet av likartat slag, sachsiska trupper kommer rusande till övergångsstället från Kokenhausen - 9 mil bort! Också på sidan 197 finns en geografisk märkvärdighet, Brunner talar om att det var varmt i Ingermanland när han beskriver marschen från Estland in i norra Livland.

En mycket egendomlig passus finns på sidan 197 där det sägs att inför inmarschen i Riga förbjöds "plundring och förstörelse". Vet inte Brunner att Riga hade varit i svensk hand sedan 1621? På sidan 193 verkade han onekligen känna till det, så man blir onekligen förbryllad. På sidan 201 visar Brunner tydligt sitt beroende av Fryxell och förväxlar Patkul och Paykul. På sidan 206-207 är Hermelin åter i full verksamhet - trots att han i verkligheten anlände till armén först i mars året därpå.

Sedan ser man hela tiden hur starkt beroendet är av Laidre. Jag har givit ett par exempel, se anmärkningarna till sidan 197. Det kommer betydligt tydligare exempel på beroendet av tidigare litteratur längre fram, men redan det här är anmärkningsvärt för en författare som enligt egen utsago inte har arbetat med "senare forsknings slutsatser" utan bara med källorna.

 

Genomgången

 

Sidan 194: Kungen upprättar en eskader i Peipus för att hindra ryssarnas infall. Den ryske översten Boose uppkastade dock till försvar åtskilliga batterier.  

Här blir geografin högst egendomlig. Bose, som han egentligen hette enl. personregistret i Brings utgåva av Adlerfelt, var sachsisk överste och kommendant i Kokenhausen. Ett fäste som alltså ligger vid floden Düna. Peipus ligger, får man nog ändå säga, rätt långt därifrån.  

Sidan 194: Artilleriöversten Meck ber om sex månaders lön för soldaternas räkning. Avslås med motivering att det var normalt att armén inte betalade, särskilt i fält.  

Förutom att motiveringen är egendomlig och direkt inkorrekt så är skildringen dessutom osann. I Kungl. Artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid, s. 330 nämns händelsen. Kungens beslut blev att bevilja utbetalning av en månadslön. Detta hände dock i juni 1701.  

Sidan 194: Wachslager rapporterar att det i Polen talas om att sammankalla en riksdag som ska tvinga August att sluta fred. 

Detta var i senare delen av april 1701, kollegiets betänkande är daterat 7/5 1701. Kronologin är alltså fladdrig.  

Sidan 195: Kungen skriver ett missnöjt brev till 17 landshövdingar angående livgardesrekryternas dåliga kvalitet.  

Detta brev är daterat 23/8 1701, alltså flera månader efter de här beskrivna händelserna, se Kungl. Svea Livgardes historia, del IV, s. 563.  

Sidan 196: Sachsarna gör ett försök på Runebourg där ryttmästare Lorentz låg.

Detta är Adlerfelt, s. 65. I själva verket hette ryttmästaren Wolter Wolfgang von Laurentzen, se Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare. 2. - Stockholm, 1921. - S. 383. Orten hette Ronneburg (lettiska Rauna).

Sidan 196-197: Josuabokens 23 kapitel, verserna 9-11 läses. De lyder: "En av eder skall jaga tusen; ty Herren eder Gud strider för eder."

Det är faktiskt enbart vers 10 och dessutom inte hela versen.

Sidan 197: Ryttmästare Fitinghoff blir dödligt blesserad och andra 50 blir på platsen nedstötta och skjutna. Armén kommer till Walk.

Detta är Adlerfelt, s. 66. Sammanställningen är olycklig då Neuermühlen (lettiska Adazi) ligger en dryg mil nordost Riga (Baltisches historisches Ortslexikon. II. - Wien, 1990. - S. 414) medan Walk ligger nästan 15 mil nordost Riga (ibid. s. 676 f.). Brunner har uppenbarligen inte tittat på kartan eller reflekterat över ortsangivelserna.

Sidan 197: Sjöexpeditionen till Arkhangelsk avseglar den 21 juni 1701 från Göteborg. 

Fartygen lämnade Nya Elfsborg på morgonen den 27 maj 1701, se Ernst Holmbergs uppsats i Karolinska förbundets årsbok (K) 1918.  

Sidan 197: Väderleken i Ingermanland hade blivit torr och het.

Det är fullt möjligt, men marschen gick ju från trakten av Dorpat mot Düna. Den 21 juni befann man sig vid Walk i Livland, alltså långt från Ingermanland.

Sidan 197: Överste Meijerfelt fortsätter mot Kokenhausen.

Johan August Meijerfelt var dock endast överstelöjtnant, se Svenskt biografiskt lexikon, del 25, s. 471. "Överste" kommer från Adlerfelt, medan Laidre har "major". Meijerfelt blev överste den 18 februari 1702, se Riksregistraturet vol. 629.

Sidan 197: Det kungörs vid inmarschen i Riga att plundring och förstörelse förbjöds. 

Detta låter högst egendomligt, staden hade varit svensk sedan 1621.  Förklaringen är att Brunner lånat det hela från Laidre, men inte förstått/brytt sig om vad Laidre berättar:

Brunner (2005), s. 197 Laidre, M., Segern vid Narva. - Stockholm, 1996. - S. 207
"Kungjordes med pukor och trumpeter överallt i armén att vid inmarschen plundring och förstörelse förbjöds. Marodering straffades med galgen." "Till ackompanjemang av pukor, trummor och trumpeter kungjordes i alla regementen ett plakat, där varje form av plundring och vandalisering efter sammandrabbningen med fienden förbjöds. Armébefälet hade i färskt minne erfarenheten från Narva som kunde ha fått sorgliga konsekvenser. De som överträdde förbudet riskerade galgen och den som kom på någon annan med marodering, måste döda honom på platsen. I motsatt fall väntade honom ett straff för att ha trotsat kungens påbud."

Sidan 197: Kungen slinker obemärkt in i Riga tillsammans med Rehnsköld.

Också här ser man det starka beroendet av Laidre:

Brunner (2005), s. 197 Laidre, M., Segern vid Narva. - Stockholm, 1996. - S. 207
"Obemärkt kunde jag sedan med Rehnsköld den 4 juli ta mig genom stadsportarna." "Den 4 juli red Karl XII tillsammans med Rehnskiöld obemärkt till Riga, för att på stället informera sig om förberedelserna inför Dünaövergången."

Sidan 198: Steinau har skyndat till Kokenhausen med fyra kavalleriregementen om 9 000 man.

Detta skulle betyda en regementsstyrka om 2 250 man, vilket förstås är felaktigt. Laidre (s. 204) anger hela den sachsiska arméns styrka till 9 000 man, det är förmodligen därifrån siffran kommer.

Sidan 199: I båtarna kom 7 000 artillerister och 550 kavallerister.

Givetvis en helt tokig uppgift, 7 000 artillerister ska förstås vara 7 000 infanterister. Laidre (s. 211) anger antalet till 6 621 infanterister och 535 kavallerister.

Sidan 199: Blockhus och en kapare överför kanoner.  

Dessa var avsedda att ge eldunderstöd, se t.ex. Kungl. artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid, s. 333.  

Sidan 199: Trupptransportfartygen hade lädersegel som skulle fånga upp muskötkulor för återbruk.  

Frågan är om anordningen var fullt så djupsinnig och helt enkelt inte bara tänkt som skydd.  

Sidan 199: Rehnskiöld, Dahlbergh och Stuart åsidosätter förrädiskt kungen genom att planera övergången.  

Förberedelserna hade inletts redan under vintern, då Dahlbergh börjat samla fartyg. Närmare order hade utfärdats under våren, se Karl XII på slagfältet II, s. 373 ff. Det finns inte några tecken på att planeringen skulle hållits hemlig för kungen, snarare tvärtom.  Men låt oss i alla fall för ett ögonblick anta att Brunner har rätt. Skulle Karl XII då inte visa sitt missnöje med herrar Rehnskiöld, Dahlbergh och Stuart? Vad som hände i verkligheten var att Stuart den 18 juli 1700 utnämndes till generalmajor, vilket ju knappast kan tydas som ett tecken på onåd. När det gäller Rehnskiöld var hans inblandning i de praktiska förberedelserna ringa, enligt Jan v. Konows biografi,  men Rehnskiöld var ju uppenbart en av kungens viktigaste medhjälpare under de kommande åren. Dahlbergh var vid det här laget över 75 år gammal och hade redan tidigare ansökt om avsked, vilket då hade avslagits. Att Dahlbergh verkligen till sist fick avsked i april 1702 är inte att undra på, han var vid det laget sjuklig och avled några månader senare.

Sidan 199: Guiscard tvingas beskåda övergången av Düna från stranden.  

Detta är onekligen Laidres version. Enligt Herman Brulins Sverige och Frankrike 1700-1701, s. 178, hade Guiscard dock vid avmarschen från Dorpat inte tillåtits att följa med armén och därför begivit sig till Reval.  

Sidan 200: Kungen hoppar över till en pråm där en kärntrupp av Livregementet finns, uppmanar sedan livgardisterna under Spens att ro snabbt.  

Detta är förstås två skilda regementen. Spens var chef för Livregementet till häst.  

Sidan 200: Generallöjtnant Dücher.  

Här förstår jag inte riktigt varför Brunner stavar namnet med "h" och inte med "k". Men viktigare är att Dücker var generaladjutant, inte generallöjtnant.  

Sidan 200: I kungens sällskap ingår Dücher, von Liewen, Reutercrantz, Klinckowström och andra ur livgardet.

En egendomlig konstruktion då Dücker var generaladjutant, Klinckowström kammarpage och Reutercrantz (om han alls var med) också hovtjänsteman. Inte heller Liewen tillhörde livgardet, utan var guvernör i Wismar och generallöjtnant. För dessa herrar, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 201: Man höll igen med elden till fiendens vitöga sågs, vilket är 70 steg.  

Detta skulle alltså vara i trakten av 50 meter, ett avstånd på vilket man säkert inte ser fiendens vitöga. Enligt Kungl. Svea Livgardes historia, del IV. s. 172 var "vitöga" ca 20 meter. Till och med det låter långt, i Stenbocks reglemente sköts andra salvan när det gick att nå fienden med bajonetten.  

Sidan 201: Nya sachsare, ledda av landsförrädaren Patkul, skyndar till.  

Detta är en felaktig uppgift som också finns hos Fryxell (1856), del 21, s. 151 f. Den som avses är  Paykul, se bl.a. Otto Sjögrens artikel i Historisk tidskrift 1881, s. 140 not 4. 

Sidan 201: Steinaus hjälptrupper kommer rusande från Kokenhusen. 

Från Riga till Kokenhusen är det fågelvägen ca 9 mil och vägarna lär ha slingrat sig en del på 1700-talet. Nej, kom rusande därifrån gjorde de nog inte... Detta torde vara ännu ett bevis på att Brunner inte har brytt sig om att ta reda på var Kokenhusen ligger (se anm. till s. 152).

Sidan 201: Kungen tilläts inte utsätta sin person för bataljens faror.  

Då kan man förstås undra vem som förbjöd honom. Han var enväldig.  

Sidan 202: Stiernhöök blir skjuten tvärtigenom låret. Båda benen spretade som grova kritpipor ur tyget.

Själv säger Stiernhöök att han blev skjuten "twärt igenom wänstra benet, bägge benpiporna aff". Visserligen är jag inte läkare, men nog borde det betyda att skottet träffade i underbenet?  

Sidan 202: Steinau försöker omringa Upplands regementes fotsoldater.

Upplands regemente var ett infanteriregemente, en dylik formulering blir alltså tårta på tårta.

Sidan 202-203: Kungen förföljer sachsarna med Livgardet. 

Här är det lite oklart om Brunner menar att det skedde till fots eller till häst, längst ned på s. 202 talas om "ridbar mark". Livgardet var ju som bekant ett infanteriregemente.

Sidan 203: Kungen vill inte ha slut på kriget.  

Yttrandet omnämns i Karl XII på slagfältet, del II, s. 395. Där sägs det dock ha varit ironiskt menat. Källan är ett tydligen anonymt brev från Borkowitz 14/7 1701. Spens och hans regemente fick hur som helst i uppgift att försöka med en kringgående rörelse, vilken inbringade den sachsiska trossen. 

Sidan 203: Sachsarna förlorar 1 000 döda och "1 500 sårade vilka ännu levde".

Ja, i annat fall skulle de väl ha räknats in bland de döda?

Sidan 203: Världshistorien hade aldrig företett något dylikt.  

Skrytsamheten är förstås en konsekvens av berättartekniken och Brunners inställning till bokens huvudperson. Det hela är hämtat från Fryxell som skriver: "Något dylikt hade världshistorien blott sällan, om ens någonsin, företett." (1856, 21, s. 154.) 

Sidan 203-204: Piper krälar på knä och låter i flera timmar verserna strömma. 

Ett ställe där man förstås efterlyser källa. 

Sidan 204: Generalmajor Mörner kommer över med sitt regemente.

Carl Gustaf Mörner blev generalmajor först den 18 juli 1701, alltså mer än en vecka efter Dünaövergången. För detta, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, grevliga ätten Mörner af Morlanda, tabell 1.

Sidan 205: Efter sprängningen av Kobron marscherar armén mot Kokenhusen där kungen slår läger och låter blockera Neumünde med en mindre flotta.  

Det kan säkert vara riktigt, men sammanställningen blir lite dunkel för den oinvigde. Kokenhusen låg, som tidigare nämnts, ca 9 mil sydost om Riga medan Neumünde låg vid Dünas mynning, på andra sidan Riga.  Men förklaringen är med all sannolikhet den att Brunner inte har brytt sig om att ta reda på var Kokenhusen ligger (se även anm. till sid. 152 och 201).

Sidan 205: Hertigen av Holstein anländer och kommer till sin död att stanna hos kungen.  

Detta är inte korrekt, han vistades vintern 1701/02 i Sverige. För detta se bl.a. Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 50, not 3.  

Sidan 206: Kungen begär att Rehnsköld, Stuart och Piper ska läsa hyllningsdikter för honom. Hertigen förkrossad. 

Det låter aningen egendomligt, man efterlyser källa. Den utmålade motsättningen mellan kungen och hertigen ter sig mindre plausibel, med tanke på kungens klart belagda lyhördhet för hertigens intressen. Dikthänvisningarna är hämtade från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937. - S. 326.

Sidan 206: Adlerfelt äger vid sidan av Hermelin kansliets vackraste latinska tunga.

Adlerfelt tillhörde inte kansliet utan hovstaten och Hermelin kom inte till armén förrän i mars 1702, se ovan not till sidan 190. I Rönnows diktrad har Brunner glömt "monarchae", se Strindberg s. 330.

Sidan 206: Kungen befaller, med anledning av Adlerfelts arbete, att beordra alla generaler, överstar och befälhavare för mera självständigt opererande förband att hålla journaler och uppsätta relationer.  

Detta refereras av Bring i introduktionen till utgåvan av Adlerfelts arbete. Det ska dock noteras att befallningen utfärdades 19/4 1702, alltså flera månader efter här relaterade händelser. Adlerfelt tjänstgjorde ju heller inte i fältkansliet, varför konstruktionen här blir missvisande såväl i tid, sammanhang som innehåll. Dessutom finns det skäl att betvivla att Adlerfelts arbete låg bakom befallningen, i sin avhandling Karl XII:s ryska fälttåg visas att de insända materialet var avsett för en centralt förd journal, sammanställd av generalauditören. Villius betonar på sidan 21, not 47, att det har funnits en tendens att överskatta Adlerfelts betydelse.

Sidan 206-207: Hermelin uppsätter på flödande vältaligt kanslilatin en skrivelse till kardinalprimasen.  

Som Hermelin vid denna tid ännu inte fått anställning i kansliet och ej heller vistades i högkvarteret är uppgiften felaktig, jämför ovan. Arbetet utfördes i stället av Josias Cederhielm, se Karl XII och hans rådgivare s. 249. Citatet är efter Fryxell (1856) 21, s. 175-176. Brevet är förstås i verkligheten mycket längre och sirligare hållet. Det finns återgivet såväl på latin som svenska i Nordbergs Konung Carl den XII:s historia, del I.

Låt oss se vad Brunner egentligen bygger sin återgivning av brevet på - är det "urkällan"? Nordberg återger originalhandlingen, förstås i svensk översättning

Brunner (2005), s. 206-207

Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. Del 21. - Stockholm, 1856. - S. 175-176.

Nordberg, Jöran, Konung Carl den XII:s historia.  D. 1. - Stockholm, 1740. - S. 174-175

”Eder Konung August har velat försvaga polska rikets innevånare och småningom utplåna deras rättigheter, nedbryta och tillintetgöra deras allmänna friheter och slutligen tillrycka sig högsta makten, ja själva enväldet.” (s. 206)

”Jag anser ovedersägligt, att eder konung velat försvaga polska rikets invånare och småningom utplåna deras rättigheter, nedbryta och tillintetgöra deras allmänna friheter och slutligen med republikens överändakastande tillrycka sig högsta makten, ja själfva enväldet.” (del 21, s. 161)

”hålle Wi före wara klarare än ljusa dagen, at Eder Konungs förnämsta anseende warit, at giöra sig formidabel, och skaffa sig på ömse sidor någon mackt, at förswaga Rikets Ledamöter och Inwånare, småningom betaga deras rätter / bryta och förstöra deras allmänne Constitutioner och omsider med Republiquens öfwerända kastande / gifwa til högsta Herre-wälde och ens-wåldigheten…”

Sidan 207: Karl XII:s agerande klandras.

Brunner (2005), s. 207 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. Del 21. - Stockholm, 1856. - S. 176
"I alla Europas stater blev detta brev föremål för tal, uppmärksamhet och tadel. "I alla Europas stater blef nämnde bref föremål för uppmärksamhet, tal och  tadel.

Låt oss se vad som händer om man letar motsvarigheter hos Fryxell och inte bryr sig om inbördes ordning:

Brunner (2005), s. 207 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. Del 21. - Stockholm, 1856.
"I alla Europas stater blev detta brev föremål för tal, uppmärksamhet och tadel. "I alla Europas stater blef nämnde bref föremål för uppmärksamhet, tal och  tadel." (s. 176)
Jag gav fan i den skara smygskrifter som genast utkom vilka beskyllde mig för krigslystnad, mordbegär, högmod." "och en skara smygskrifter utkommo mot svenskarne och mot Karl, hvilken sednare man beskyllde för krigslystnad, våldsamhet, oförsonlighet m.m. men i synnerhet för det högmodet
....  
"Då jag vägrade att ens snegla på den fick han till ett elakt skratt och sade att skriften gällde mitt 'högmod', att jag var 'en galning' som ville avsätta och tillsätta konungar hur som helst, något som likväl tillkom endast konungarnas konung, Herren själv." att vilja sätta konungar af och till, hvilket likväl endast tillkom konungarnas konung o.s.v." (s. 176)

Sidan 207: Sparres porträtt.

Brunner (2005), s. 207 Josephson, Ragnar, Karl XII som estet // Historia kring Karl XII. - Stockholm, 1964. - S. 109
Gestalten var rakryggad och kraftfullt slank, ansiktet naket med ett drag av ungdomligt allvar och orygglighet." "Gestalten är rakryggad och spenslig, utan den koketta vridningen. Huvudet vänder sig motvilligt mot åskådaren. Ansiktet har fått ett drag av allvar och ungdom. Man har i detta, visst icke artistiskt märkliga porträtt för första gången framför sig en realistisk bild av den unge hjälten. För första gången ser vi hans ansikte naket."

 

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10